Jag lyfter min blick och se; 

Ett stort och mäktigt kors reser sig i höjderna. 
Du betalade priset för många. 

Du är min tillflykt och min styrka.
vid ditt kors vill jag falla ned på knä.

Du har skapat mig och känner mig så väl. 
Du är med mig i min glädje och i min sorg.
Du låter mig aldrig falla.

Till din ära vill jag dansa och sjunga glädjesånger av tacksamhet.
Endast ditt namn är värt att upphöjas. 

Livet är oväntat och bra. Ja, känslan på insidan går inte att beskriva. Dagarna går utan att jag skriver en enda rad här, men jag antar att det är så när man är kär. 

Livet är så fint när man har fina vänner som vill prata så som bara tjejer kan göra, laga god mat och skratta som om det inte finns någon morgondag. 

Lite såhär såg det ut förra veckan när vi alternamyste för allra sista gången. Vi pratade minnen, skrattade och tyckte om varandra. Dagen var bra och kvällen likaså. Jag var gladare än någonsin.

Är det något vi kan på Alterna så är det att fika. 

Sommaren är verkligen på ingång. Det spritter i hela kroppen när jag ser alla blommor som bara finns överallt och är sådär otroligt vackra. 

Dagarna bara springer förbi och ett rus av glädje fyller min i övrigt kraftlösa kropp när jag tänker på allt det där som kallas livet. Jag ser till att skratta så mycket jag kan, även de dagar då tröttheten är ett faktum. Jag försöker att bygga på relationer som jag tror på, även om det kostar ibland och jag försöker att ägna mer tid åt Gud. Lyckas jag? Kanske. Kanske inte. 

Dagarna springer förbi och jag är lycklig på insidan. Befinner mig i en tid av förändringar och jag försöker liksom att hänga med i svängarna, att hålla båda fötterna på marken. Lyckas jag? Kanske. Kanske inte. Men det spelar ingen roll. Jag har ju Gud, tron, hoppet och kärleken, och ibland är det allt som räknas.

Förnimmelse.
Det bor fjärilar i magen och jag befinner mig som på en annan planet.
Solen ser på mig så som du ler mot mig och jag blir alldeles varm på insidan.
Säg till när jag springer för fort. 

Febern har gett sig iväg och jag känner mig lite piggare idag. Huvudet känns aningen tungt, kroppen gör ont och livet går som på standby, men benen bär iallafall och solen skiner. Jag tänkte att jag skulle försöka fortsätta lite på mitt bildvisande från Afrika, så här kommer nästa del:


Efter Dire Dawa åkte vi vidare mot Wondo Genet, en liten mysig by med djungelkänsla. På vägen stannade vi till vid Lake Langano, som är en av Etiopiens enda badvänliga sjöar. Det var helt underbart att äntligen få ta sig ett dopp!

Vattnet var sådär lagom grumligt, gult och fyllt av mineraler, men det var helt underbart!

Goda fruktjuicer hade dem också. 

Elin och Zinabwa.

Så. Himla. Vackert.

Lite såhär såg det ut där vi bodde i Wondo. Vi delade rum med diverse råttor, loppor och löss, men det var ändå så himla fint där med alla träd, blommor och buskar på gården. Man vaknade liksom av aporna som skrek utanför fönstret och det var mysigt. 

Vi besökte många skolor och träffade många barn som satte spår på mitt hjärta. 



I trädgården fanns det massa fina blommor överallt som doftade friskt och var en fröjd för ögat. 

Min fina Maria. 

Vi fick lite fritid och åkte upp till ett naturreservat för att ta del av naturen. Träden var gigantiska. 


Älskar. Det var magiskt! 

Därefter åkte vi till Awassa som låg några mil bort. Vi stannade där över helgen och besökte bland annat ett HIV/AIDS-projekt för drabbade kvinnor och deras barn. Det var så otroligt givande att träffa dem och vi fick en så bra kontakt. Saknar. 


Fina Sanna.

Rastlöshet. Trötthet. Smärta. Illamående. Stress. Press. Orkeslöshet. Feber. Oro.
Solsken. Vår. Kärlek. Gud. Vänner. Vitsippor. Drömmar. Glädje. Tillit. 

Singlar slant om livet. Krona vann, orken försvann.

Himlen är vacker ikväll. Ni vet, sådär eldigt levande, men ändå lugn på samma gång. Den strålar så mycket liv, det ser liksom ut att vara livat i himlen ikväll, samtidigt som vinden står stilla och inväntar ett klartecken om att få röra om i de kala trädtopparna. I Vättern kan man se hur himlen målar vattenytan röd och skapar sköna former, ett riktigt mästerverk ur betraktarens ögon. 

På marken håller blommorna på att spricka upp, våren är på ingång. Det gula gräset byts ut mot gröna fläckar lite varstans och luften doftar sådär friskt som bara en vår kan lukta. Kylan som har hållit i sig under vintern håller på att bytas ut mot varmare vindar och man kommer på sig själv med att knäppa upp jackan. Det är underbart.

Det är kvällar som dessa som får mig att inse vilken vacker skapelse vi lever i. Jag blir nästan tom på ord när jag tänker på det, så magiskt är det. Det är en sådan fröjd i hjärtat att bara gå omkring och andas in naturen. Att bara gå omkring och känna hur friden sätter sig som ett märke på hjärtat. Att bara gå omkring och slänga ut tankarna i den stilla luften och vänta på att vännen bredvid tar emot dem och kastar något tillbaka. Jag är glad ikväll. Inte bara för att himlen är vacker och för att jag har en fin vän, utan också för att Gud är så mycket större än vad vi någonsin kan förvänta oss och att hela den här skapelsen vittnar om det. 

Alltså, Gud är så otroligt himla bra. Han är min trygghet och i hans säkra famn vill jag alltid förbli. När det stormar runtomkring och allt är sådär upp-och-ner så får jag bara ro in i hans trygga vik, fästa båten vid hans stadiga brygga och känna hur vågorna lugnar ner sig som om de gör sig redo för att möta en stund av vila.

Det har varit en tid av ovisshet och det har känts som att vågorna har dragit mig ut på för djupt vatten. Vassa stenar har försökt att sänka min ibland allt för sårbara båt och vatten har läckt in på ett och annat ställe, men Gud har varit med mig hela tiden. Han hittade mig när jag ropade, han hörde min röst när jag var som mest sårbar, han kom till min räddning när jag behövde honom som allra mest. Det visar så starkt på hans trofasthet och jag blir så glad när jag tänker på det. Han vill mig väl och när jag ropar till honom i desperation så kastar han ut sin livboj till min räddning. All oro om framtiden som har försökt sänka mig under en lång period har nu tappat sitt grepp om mig och jag kan äntligen känna en frid i hjärtat. Gud har stillat stormen som omgav mig och fört mig in på lugnare vatten där jag kan nå botten. Jag kommer liksom på mig själv med att sitta och le i denna skrivande stund. Mest för att Gud är så trofast; Han lämnar mig aldrig, men också för att han har gett mig så fina vänner och för att livet är så vackert. 

Det har varit en bra dag. Jag har blivit av med lite jobbiga tankar efter några böner och axlarna känns plötsligt lite lättare. Jag har bestämt mig för att ignorera alla känslor som vill trycka ner mig och bara fokusera på vad Gud säger. Han vet bäst i alla lägen, jag vet ju det, egentligen. Framtidsbesluten närmar sig för varje dag som går och jag står fortfarande kvar på ruta ett. Men det blir nog bra. Tror jag.

Och vet ni vad? Jag har bestämt mig för att skita i vad andra tycker om mig och mina val här i livet. Jag tänker inte längre låta mig tryckas ner av andras värderingar och åsikter. Gud är större. Hans planer för mig är större. Han har förberett en väg för mig och jag tänker följa. Gilla det eller inte. Jag gillar det iallafall.

Befinner mig i det där steget mitt emellan, men jag höjer huvudet och lyssnar vaksamt efter ett rop från ovan. Ingenting hörs. Bara tystnaden som ekar mellan väggarna i lägenheten. Regnet lever sitt eget liv utanför fönstret och jag hör varenda droppe som dyker in mot fönsterrutan. Världen är så tyst idag. Jag borde gilla det, det skulle jag ha gjort i vanliga fall. Men idag skriker insidan av frustration i mina öron. Världen är tyst, men min värld låter som aldrig förr och skapar en disharmoni som hindrar friden från att infinna sig. Jag längtar till lugnet som kommer efter stormen, jag vill få tid för att hämta andan, jag vill vara där man kan se tillbaka på den här tiden med glädje. Men, jag befinner mig bara i det där steget mitt emellan och det är lite det som stör. 

Jag tänker ganska mycket nuförtiden. Bara tänker. På världen, på Gud, på framtiden, på er, på han, på sommaren, djupa skogar, glass och fina saker. I huvudet är det ett enda stort kaos och jag har inte riktigt hittat nödutgången ännu. Livet känns lite tungt och en smula ensamt fast att det finns så många bra människor runtomkring. Vad ska man göra när man knappt vet ut eller in?

Se Guds lamm som tar bort världens synd,
se guds lamm som tar bort vår synd.
Vi behöver dig i våra liv, vi behöver dig i vår tid.

Jesus guds son, hängd på ett kors,
lagd i en grav, men uppstod för oss.
Kom ta din plats, mitt ibland oss,
du kungars kung, vi bekänner ditt namn.

Påsken är här och det påminner mig om Jesus och vad han gjorde för oss på korset för två tusen år sedan. Vad han gjorde för den här världen, för den här mänskligheten och för mig. Jag blir så tårögd när jag tänker på det, att han gav sitt liv för mig. Att han offrade sitt eget kött och blod på ett kors för att betala priset för mänskligheten. Han tog allt på korset, vår synd, våra misstag, vår skam och dog för att släppa oss fria. Det är bara ett så stort tecken på Guds kärlek och det ger mig en tacksamhet som inte ens går att beskriva i ord.  

Livet är lite som en berg-och-dal-bana idag. Ena stunden är jag pepp, andra sekunden vill jag helst bara stänga in mig i ett rum och aldrig mer komma ut. Tankar om framtiden tränger sig på och orsakar kaos inom mig. Jag får panik. Jag vill fly, men var jag än vänder mig så påminns jag om att det väldigt snart är dags att fatta ett beslut, ett beslut om hösten, ett beslut om framtiden. Jag försöker hålla ställningarna, jag håller känslorna inne för att undvika tårarna, jag gör mitt bästa för att hålla ihop, och ibland är det lätt. Att bara le och låtsas som att allt är bra, att allt är under kontroll. Men innerst inne så vet jag ju att det inte är det. 

Och, jag saknar Afrika. Kvällen har gått åt till att titta på bilder från resan och nu känner jag bara hur mycket jag saknar att inte vara hemma. Ja, om jag ska vara ärlig så saknar jag det så mycket att det gör ont i hjärtat. Jag saknar människorna. Jag saknar kulturen. Jag saknar naturen, men mest av allt saknar jag nog friheten som fanns inom mig under tiden jag var där. Jag var fri. Fri att skratta, fri att dansa, fri att leva och det var en underbar känsla. Nu är jag fast i samma gamla mönster igen och jag känner bara en sådan besvikelse över mig själv. Jag har insett hur jag vill leva mitt liv, jag vill liksom leva radikalt och helt i överlåtelse till Gud. Men jag blir så besviken på mig själv när jag gång på gång misslyckas, när jag gång på gång sätter mig själv i centrum istället för andra. Jag vill så mycket i mitt hjärta, det vill jag verkligen. Men när situationer där jag sätts på prov kommer så är det som om huvudet och kroppen inte vill och jag blir så frustrerad. Jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte vad jag ska ta mig till. Så Gud, om du tycker om mig det minsta lilla. Rädda mig från mig själv. Spräng mina murar som jag har byggt upp under åren så att andra människor kan få komma in i mitt liv. Hjälp mig att släppa taget om tankar som inte bygger upp och låt mig få leva det liv som du har tänkt för mig. Jag orkar inte med mig själv längre. 

Idag är det en bra dag. Jag tycker det är så fint när bitar faller på plats. När man får en djupare förståelse för något som man har funderat på länge eller plötsligt ser något som man inte har sett tidigare. Det började redan i morse då jag satt vid frukostbordet med min goda yoghurt i favoritkoppen, den engelska bibeln och min nya devotionbok från Sydafrika. Dagens text handlade om ett av mina favoritbibelord ur första korinthiebrevet där man beskriver kärleken och jag har liksom alltid trott att jag har förstått innebörden. Jag menar, det har ju varit ett av mina favoritbibelord. Men så läser jag i min devotionsbok och kollar i min bibel och plötsligt så blev texten så mycket tydligare mitt framför mina ögon. Jag såg ett djup som jag aldrig har sett tidigare och det var som om hela min bild förändrades på en enda sekund. Begreppet kärlek blev liksom femhundra gånger större än vad det var i mina ögon igår och det är så häftigt att ett språk kan öppna nya dörrar till förståelse. 

När jag sedan kom till skolan igen för första gången på två månader så höll Martina i världens intressantaste lektion under temat man och kvinna. Hon tog upp många av de frågetecken som jag har gått och burit på under en lång tid och jag kände verkligen att jag fick lite ordning på mina tankar och åsikter. Återigen så öppnade språk nya dörrar till förståelse och det som tidigare har varit oklart blev plötsligt tydligare.  Det känns så bra det där med att lära sig nya saker. Gud är så bra helt enkelt. 

Ikväll fick jag ett litet ryck och bestämde mig för att vårstäda lite här på bloggen. Efter några timmars pysslande började det kännas lite bättre och nu ser det ut lite såhär (tryck f5 om du inte ser någon skillnad). Det är inte helt och hållet färdigt ännu så det kan vara lite stökigt, men jag jobbar på det. 

Göteborg var bra. Jerry är bra. Mer än så ska jag nog inte säga. Vi är så konstiga då vi är med varandra, men det är kul tycker jag. Det blev en helg med en hel del godis och sånt, så nu får jag dra igång mitt nyttiga liv hemma i Jönis. Lycka till liksom...

Våren hade kommit till stan och blommorna hade börjat slå ut. 

Vi gick omkring en sväng och tyckte att det här stället måste vara det bästa picknickstället i hela världen på sommaren. 

Hon är fin, den där Jerry. 

På lördagen fikade vi dyrt så att det sved lite i börsen. Men gott var det ju!